Lejoninna

Nån/några barn i Stora trollets klass gör livet surt för henne. Hon har ont i magen, vill inte gå till skolan, har börjat få problem att äta och säger att det är nåt som hänt som gör att hon mår dåligt. Han nämner några av dem vid namn och vad gäller åtminstone en av dem är jag inte förvånad då jag vet hur den familjen är (det är osunt när det är ok att en 6-råing kallar sin mamma för fitta tycker jag). Och det värsta av allt. Nån/några har klippt hennes hår. Det första jag såg var luggen, nu ser jag att det också är en del som försvunnit bak på huvudet. Hon VÄGRAR att säga vem det är. Hon påstår att hon glömt vem det är eller att någon öht klippt henne. Och jag tycker att det är ett enormt övergrepp.

Och jag blir HELT mordisk! Berätta för mig vilka djävulsungar som gjort det så ska de DÖ! Jag hatar att veta att hon mår så dåligt! Jag hatar det faktum att hon får håret klippt. Jag hatar att hennes fröken säger att hon märkt att det är nåt, men direkt för över det på mig. Jag gillar den fröken, men att direkt förutsätta att det handlar om något hemma (dvs min sjukskrivning) det är BS! Skulle Stora trollet må dåligt av min sjukskrivning så skulle det vara mer troligt att det vore när jag mådde som sämst, och inte gärna när jag börjat må bättre igen.

Fan, jävla skola! Jävla ungar! Jag HATAR!

Hur kass är det…

…att vid 37 års ålder inte ens klara av att ta konflikter på jobbet. I sanning jävligt kass. Jävligt. Kass.

Det kanske är mig det är fel på?

Jag vänder och vrider på tanken. Det kanske är så? Det kanske är så enkelt att allt detta grundar sig i att jag är oförmögen att ta konflikter? Att jag fegar ur och inget säger. Att det beror på mina tillkortakommanden och inte andras? Att jag har gjort fel, svikit och inte kunnat tala klarspråk. Hur vet jag? Klart det är ett svek att jag valde att prata med ena handledaren före den andre, klart att det är ett svek att jag inte hört av mig till den ena och inte den andre (dvs den jag har problem med), frågan är om det är ett svek som bara kommer ifrån mig och mina brister? Är det så enkelt? Är det jag som är felet? Är det mig det är fel? Om det ägnats mest tid åt mig, och jag trots det känner att vi inte kommunicerar bra, är det kanske mig det är fel på iaf? Jag är trött, ledsen och jag är inte alls säker på att jag längre vill fortsätta. Jag tappade fotfästet idag igen och vet inte om det är nån idé att leta upp det igen.

Jag kallar henne Rut

i mitt huvud. Först försökte jag med Greta, men ju mer jag tittade desto mer insåg att jag att hon nog var en Rut. Det första jag såg av henne var hennes röda kappa som låg slängd över ryggstödet. Som tur var placerade vi oss så att jag hade full uppsikt över henne. Hon var klädd i rött, en röd tröja av något slag, över en vit blus och en röd kjol. Eller så var det inte alls röda kläder, utan passar bara bra när jag nu tänker tillbaka. Hon satt själv. Hon frös och jag tänkte för mig själv att det vore varmare med kappan på. Hon huttrade lite. Hon var kort, hennes vita håt räckte knappt upp till kanten av de höga ryggstöden. Hennes rynkiga händer plockade med maten, med skeden, med muggen. När vi gick därifrån satt hon fortfarande kvar, Rut, och jag tänkte för mig själv att det kanske var hennes enda sätt att öht få mänsklig kontakt. Att det kanske var hennes enda möjlighet att bli bekräftad. Och jag undrar fortfarande vad Rut, 80+ gjorde på Burger King i en av Sveriges lite större städer en iskall tisdagskväll i början av januari 2010.

Så jag sitter här

Fången i mina tankar. Kommer inte loss. Har ingen lust att komma loss. Vill inte. En tung klump i magen. Vet inte vad jag ska ta mig till med den. Ser alla måsten torna upp sig, men skiter i det. Är trött på att varje bit vunnen mark mot ett lugnar, lyckligare, gladare tillstånd alltid, alltid, alltid innebär ett bakslag. Kände så tydligt igår att jodå, medicinen fungerar, humöret vänder, jag orkar mer, jag vill mer, jag klarar mer. Sen får jag mailet. Mailet som innebär att jag kommer att vara tvungen att dela rum med min chef igen, utan att vi överhuvudtaget berört varför jag är hemma. Och jag må vara blond, men så dum är jag inte att jag gör det utan att någon annan är med. Så vad ska jag göra? Åka dit och gömma mig nånstans? ”Jobba hemma”? Ta det ändå? Och det blir stort. Det blir tungt. Jag får svårt att sova. Sover kass. Vaknar. Ordnar allt med trollen. Lämnar dem. Går hem. Och blir sittandes igen. Apatisk. I köket. Har så mycket som måste göras. Så mycket jag vill göra. Men inget blir gjort. Och jag kan inte heller bara lämna allt. Kan inte hantera effekten av att inte göra det jag planerat. Fångad. Fast i mina tankar. Har tappat bort min kompass. Och besvikelsen skär i mig. Varför måste jag göra allt så svårt? Varför är jag så kass på att komma loss? Varför kan jag inte bara resa mig upp, koka den där knäcken, packa in den snyggt, åka och träna, köpa det som saknas, lämna knäcken till den som ska få den, ta den där sprutan….Istället sitter jag här.  Och tiden går. Och snart är det försent ändå. Så jag sitter här.

Gah!

1,5 h efter att jag kommit till föräldraskapet hade jag redan fått nog. Why, oh why, ansåg jag att det var en bra idé att åka hit? Min pappa börjar bli duktigt insnöad, min mamma spelar lite väl mycket efter pappas pipa och jag blir arg. Eller stressad och beklämd mest. Min pappa har för mig alltid varit den som står för det som är rätt i livet,det goda. Och nu gör han inte det längre. Han snackar skit om min brors underbara kompis, eftersom hens mamma var ryska, och enligt pappa var mamman KGB:are. Och det fick alltså kompisen skulden för. På ett fult och omoget och smutsigt sätt. Och det är liksom bara en del av allt. Samtidigt har han en enorm godhet, en stor vishet, en rejäl portion omsorg om familjen och ett stort kunnande, så det blir så svårt, så komplext, så oerhört svårhanterligt för mig. Jag saknar min pappa, eller delar av honom, och det gör ont.

En massa

En massa snor ligger i mitt huvud och trycker på. En massa oro kryper i kroppen. En massa lessen finns i mitt hjärta. En massa rädsla kryper runt i magen. En massa frustration lever rövare i kroppen. En massa tankar dansar jenka i mitt huvuvd. En massa rastlöshet får mig att dricka ännu mer kaffe. En massa ork är som bortblåst. En massa sorg bor precis bakom mitt öga. En massa magkänsla säger att det ärsaker på tok här och där.

Samtidigt. En massa skratt har lämnat min mun. En massa värme har mött mig. En massa sol lyste på mig ute igår. En massa äpplen är på väg hit. En massa vila kommer jag förhoppningsvis snart att få. En massa intressanta tankar har jag bollat med goda vänner. En massa svamp väntar på att bli plockad.

Nu väntar en massa lördag på att startas.

Lite vidbränd…

Kollegan K var en av dem som fick ta hand om mig då jag krisade ihop på jobbet för drygt 2 veckor sen. Som hon påpekade, och läkaren sen bekräftade är jag fn lite vidbränd. Ingen depression, antagligen ingen annan medicinering än ev sömnmedel, men däremot vila, vila i kubik.

Och det är svårt. Attt bita ihop är för mig en andra natur, en roll jag spelar så jävla bra att den nu gett  mig ett pris. Inte en Oskar, OH NO, utan mer en för jävla liten tank med ork. Jag orkar inte. Jag skyr inte folk, jag orkar inte. Det är som att plötsligt ha en 2-liters tank i bilen, då man är van vid 75 liter. Och jag gråter av frustration över att jag inte orkar. Och om jag istället ikläder mig min vanliga roll, biter ihop, då kommer baksmällan, som ett brev på posten. Den har jag idag. Jag har huvudvärk, jag är så yr att jag inte kan vrida huvudetför snabbt åt sidorna, jag är ur balans, jag vill gråta för allt, mina axlar är fastklistrade vid öronen och jag fortsätter att bita ihop. För vad annat kan jag göra? Jag har en lägenhet att städa. Jag ahr 50 kartonger att packa upp, jag har barn jag vill träffa, jag har familj jag vill umgås med, och kompisar jag vill prata med. Så mot läkarens ordination fortsätter jag på det vanliga sättet, om än utan att jobba, men det ordnar jag ändå.  Och kroppen skriker efter vila, jag kan inte sova, jag har ont lite häroch där och det är ett ständigt läckage från mina ögon. Så det som ni alla tror är mina horn som sticker ut från pannan, det är faktiskt inte det. Det är mina framtänder.

Varannan dag

Verkar som om jag har nån varannan dag deppighet. I fredags var jag helt nere under isen, igår mådde jag om inte tipptopp så iaf bra. Men idag, idag sitter jag här igen.  Kan se var det kommer från idag, men det hjälper inte. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte. Det är inte meningen att man ska vara ledsen utan orsak, eller så här ledsen, för trots orsaken är det inget som borde göra mig så här ledsen. Jag vill inte behöva sitta och nästan-gråta när jag ska äta lunch med mollya, iaf inte då det beror på samma sak om och om (och om och om och om) igen. Hatar att känna mig som en som bara gnäller men verkligen intelägger två strån i kors för att nå målet (dvs ognäll).

Fick dessutom bekräftat igår att jag inte hör till den hemliga sammansvurna gruppen av perfekta mammor. Mamma präkto ringde mig häromkvällen för att diskutera en fest som vissa bestämt ska utföras i Stora trollets klass. Jag är klassförälder, det var därför hon ringde. Inte självvald klassförälder, men ändock. Jag insåg att vi redan hade planerat att vara borta den helgen det handlar om, men att vi skulle försöka vara hemma lagom till festen. Alltså var jag tvungen att säga nej till att hjälpa till INNAN. Präktomamman förklarar på sitt präktovis att jag väl kan hjälpa till under själva festen, vilket jag genast går med på. Nåväl. Igår var Stora trollet på kalas. Vid hämtningen är Präktomamman samt ännu en mamma där, på ett väldigt tydligt sätt vände sig Präktomamman mot den andra mamman och berättar att festen BLIR av. Sen avlägsnar de dig, medan de pratar om detta. Jag fattar pikar som är otydligare, jag ingår inte. Och det svider, eller stör, eller nåt. Jag vill inte vara Präktomammans vän, men nog fan suger det att bli utesluten på ett så tydligt sätt.

Vissa känslor

Det finns känslor som inte går att förklara, sinnestämningar man inte har namn för. Just nu känner jag mig i vila, men känner oro. Längtar bort, men är nöjd med det som är. Skulle vilja sitta ute, i en filt, dricka vin, och lyssna på regnet, men känner mig nöjd med att lägga mig att läsa. Vill göra nåt kul, men har massor att se fram mot om jag bara vill.

Tror jag ska somna i soffan.