Så jag sitter här

Fången i mina tankar. Kommer inte loss. Har ingen lust att komma loss. Vill inte. En tung klump i magen. Vet inte vad jag ska ta mig till med den. Ser alla måsten torna upp sig, men skiter i det. Är trött på att varje bit vunnen mark mot ett lugnar, lyckligare, gladare tillstånd alltid, alltid, alltid innebär ett bakslag. Kände så tydligt igår att jodå, medicinen fungerar, humöret vänder, jag orkar mer, jag vill mer, jag klarar mer. Sen får jag mailet. Mailet som innebär att jag kommer att vara tvungen att dela rum med min chef igen, utan att vi överhuvudtaget berört varför jag är hemma. Och jag må vara blond, men så dum är jag inte att jag gör det utan att någon annan är med. Så vad ska jag göra? Åka dit och gömma mig nånstans? ”Jobba hemma”? Ta det ändå? Och det blir stort. Det blir tungt. Jag får svårt att sova. Sover kass. Vaknar. Ordnar allt med trollen. Lämnar dem. Går hem. Och blir sittandes igen. Apatisk. I köket. Har så mycket som måste göras. Så mycket jag vill göra. Men inget blir gjort. Och jag kan inte heller bara lämna allt. Kan inte hantera effekten av att inte göra det jag planerat. Fångad. Fast i mina tankar. Har tappat bort min kompass. Och besvikelsen skär i mig. Varför måste jag göra allt så svårt? Varför är jag så kass på att komma loss? Varför kan jag inte bara resa mig upp, koka den där knäcken, packa in den snyggt, åka och träna, köpa det som saknas, lämna knäcken till den som ska få den, ta den där sprutan….Istället sitter jag här.  Och tiden går. Och snart är det försent ändå. Så jag sitter här.

Gah!

1,5 h efter att jag kommit till föräldraskapet hade jag redan fått nog. Why, oh why, ansåg jag att det var en bra idé att åka hit? Min pappa börjar bli duktigt insnöad, min mamma spelar lite väl mycket efter pappas pipa och jag blir arg. Eller stressad och beklämd mest. Min pappa har för mig alltid varit den som står för det som är rätt i livet,det goda. Och nu gör han inte det längre. Han snackar skit om min brors underbara kompis, eftersom hens mamma var ryska, och enligt pappa var mamman KGB:are. Och det fick alltså kompisen skulden för. På ett fult och omoget och smutsigt sätt. Och det är liksom bara en del av allt. Samtidigt har han en enorm godhet, en stor vishet, en rejäl portion omsorg om familjen och ett stort kunnande, så det blir så svårt, så komplext, så oerhört svårhanterligt för mig. Jag saknar min pappa, eller delar av honom, och det gör ont.

En massa

En massa snor ligger i mitt huvud och trycker på. En massa oro kryper i kroppen. En massa lessen finns i mitt hjärta. En massa rädsla kryper runt i magen. En massa frustration lever rövare i kroppen. En massa tankar dansar jenka i mitt huvuvd. En massa rastlöshet får mig att dricka ännu mer kaffe. En massa ork är som bortblåst. En massa sorg bor precis bakom mitt öga. En massa magkänsla säger att det ärsaker på tok här och där.

Samtidigt. En massa skratt har lämnat min mun. En massa värme har mött mig. En massa sol lyste på mig ute igår. En massa äpplen är på väg hit. En massa vila kommer jag förhoppningsvis snart att få. En massa intressanta tankar har jag bollat med goda vänner. En massa svamp väntar på att bli plockad.

Nu väntar en massa lördag på att startas.

Lite vidbränd…

Kollegan K var en av dem som fick ta hand om mig då jag krisade ihop på jobbet för drygt 2 veckor sen. Som hon påpekade, och läkaren sen bekräftade är jag fn lite vidbränd. Ingen depression, antagligen ingen annan medicinering än ev sömnmedel, men däremot vila, vila i kubik.

Och det är svårt. Attt bita ihop är för mig en andra natur, en roll jag spelar så jävla bra att den nu gett  mig ett pris. Inte en Oskar, OH NO, utan mer en för jävla liten tank med ork. Jag orkar inte. Jag skyr inte folk, jag orkar inte. Det är som att plötsligt ha en 2-liters tank i bilen, då man är van vid 75 liter. Och jag gråter av frustration över att jag inte orkar. Och om jag istället ikläder mig min vanliga roll, biter ihop, då kommer baksmällan, som ett brev på posten. Den har jag idag. Jag har huvudvärk, jag är så yr att jag inte kan vrida huvudetför snabbt åt sidorna, jag är ur balans, jag vill gråta för allt, mina axlar är fastklistrade vid öronen och jag fortsätter att bita ihop. För vad annat kan jag göra? Jag har en lägenhet att städa. Jag ahr 50 kartonger att packa upp, jag har barn jag vill träffa, jag har familj jag vill umgås med, och kompisar jag vill prata med. Så mot läkarens ordination fortsätter jag på det vanliga sättet, om än utan att jobba, men det ordnar jag ändå.  Och kroppen skriker efter vila, jag kan inte sova, jag har ont lite häroch där och det är ett ständigt läckage från mina ögon. Så det som ni alla tror är mina horn som sticker ut från pannan, det är faktiskt inte det. Det är mina framtänder.

Varannan dag

Verkar som om jag har nån varannan dag deppighet. I fredags var jag helt nere under isen, igår mådde jag om inte tipptopp så iaf bra. Men idag, idag sitter jag här igen.  Kan se var det kommer från idag, men det hjälper inte. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte. Det är inte meningen att man ska vara ledsen utan orsak, eller så här ledsen, för trots orsaken är det inget som borde göra mig så här ledsen. Jag vill inte behöva sitta och nästan-gråta när jag ska äta lunch med mollya, iaf inte då det beror på samma sak om och om (och om och om och om) igen. Hatar att känna mig som en som bara gnäller men verkligen intelägger två strån i kors för att nå målet (dvs ognäll).

Fick dessutom bekräftat igår att jag inte hör till den hemliga sammansvurna gruppen av perfekta mammor. Mamma präkto ringde mig häromkvällen för att diskutera en fest som vissa bestämt ska utföras i Stora trollets klass. Jag är klassförälder, det var därför hon ringde. Inte självvald klassförälder, men ändock. Jag insåg att vi redan hade planerat att vara borta den helgen det handlar om, men att vi skulle försöka vara hemma lagom till festen. Alltså var jag tvungen att säga nej till att hjälpa till INNAN. Präktomamman förklarar på sitt präktovis att jag väl kan hjälpa till under själva festen, vilket jag genast går med på. Nåväl. Igår var Stora trollet på kalas. Vid hämtningen är Präktomamman samt ännu en mamma där, på ett väldigt tydligt sätt vände sig Präktomamman mot den andra mamman och berättar att festen BLIR av. Sen avlägsnar de dig, medan de pratar om detta. Jag fattar pikar som är otydligare, jag ingår inte. Och det svider, eller stör, eller nåt. Jag vill inte vara Präktomammans vän, men nog fan suger det att bli utesluten på ett så tydligt sätt.

Vissa känslor

Det finns känslor som inte går att förklara, sinnestämningar man inte har namn för. Just nu känner jag mig i vila, men känner oro. Längtar bort, men är nöjd med det som är. Skulle vilja sitta ute, i en filt, dricka vin, och lyssna på regnet, men känner mig nöjd med att lägga mig att läsa. Vill göra nåt kul, men har massor att se fram mot om jag bara vill.

Tror jag ska somna i soffan.

Uppfattningar

Läser på bästaste mollyas blogg om föräldraskap. Och det förvånar mig lite, eller kanske inte längre, då vi pratat om det en del, men första gången jag förstod det blev jag så paff! När jag lärde känna mollya var våra yngsta nyfödingar. Och jag tyckte att mollya hade sån koll! Sån otroligt bra mamma, som gjorde trevliga saker med sin dotter, scrapbooking, läste trevliga böcker och hade KOLL. Stenkoll. Och dessutom var hon, i mina ögon så grymt avslappnad i sitt förhållande till den lilla nyfödingen, hade koll alltså. Och jag var så avis. För jag hade inte alls samma koll. Visst märkte jag väl att pappan i detta fall var ovanlig, jämfört med den generella bilden av pappor, visste märkte jag att han hade dålig attityd, men i förhållande till barnen tyckte jag att mollya hade KOLL.

Sen inser jag att det inte alls är hennes uppfattning av läget. Och jag förstår varför hon ser på sitt sätt, men visst skulle jag önska att mollya skulle förstå lite av vad jag såg, och ser. Och nog är det så ofta i livet. Vi är så fast i våra egna synsätt, och det vi tror är våran omgivnings synsätt, att vi glömmer att byta glasögon ibland. Vi glömmer bort att gå runt kaktusen och missar därför de vackra blommor som blommar på andra sidan. Vi är så upptagna av att ta bort alla taggar vi själv åsamkar oss ibland, så vi glömmer bort att det också finns vackra blommor.

Så mollya, bara för dig: I mina ögon är du så mycket bättre än du själv tror. I mina ögon är du mamman med KOLL!

Sen….

Har så svårt att komma loss just nu! Med allt. Jag tränar inte, jag ringer inte de ca 10 viktiga samtal jag behöver ringa, hemmet förfaller, jag sköter inte mitt jobb (ens första dan efter semestern, kommer att bli en lååååång höst). Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra. Jag kan alla knep. Jag vet hur jag ska muta mig själv till ett bättre beteende, jag kan allt om att bara göra det utan att tänka efter. Jag har gjort det förr. Och det drabbar inte bara mig, utan också trollen. Jag måste anmäla stortrollet till höstens aktivitet, jag borde se till att båda trollen börjar på simskola asap. Men inget, INGET händer. Och paniken kryper i mig, frustrationen ångar, jag famlar i ett evigt mörker av ”sen”. Självklart kan barnafadern göra det, självklart. Men då hans pålitlighet inte alltid är den bästa orkar jag itne ens ta upp det med honom just nu, orkar inte betona, berätta, styra upp. Jag gör det sen helt enkelt….

Krav

Jag har skyhöga krav på mig själv, mest hela tiden. Jag ska göra saker rätt, jag ska göra dem riktigt och jag ska ha kontroll. Släpper jag på kontrollen för en stund, lång eller kort, är jag totalt elak mot mig själv då jag måste ta hand om konsekvenerna.

Och det det tär påmig i perioder. Dels det att aldrig vara nöjd med vad jag gör, dels det att bli så elak mot sig själv då jag ”misslyckas” (eller bara är mänsklig som barnafadern säger). Jag vet ingen råd, har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Det är inte bara att vara snällare eller sänka kraven, det fungerar inte riktigt så, för då skulle jag ha gjort det för länge sen.

Två typexempel. Jag har tappat bort ett armband, ett jag verkligen gillade. Jag har letat och letat och letat och letat….Jag grubblar på kvällarna var det kan ha tagit vägen och får nya uppslag som jag testar dagen efter (eller går upp och kollar). Än så länge har jag kammat noll. Och alltså, jag kan plättlätt göra ett likadant själv. Behöver max 10 pärlor, och kanske 10 min. Klart. Men det spelar ingen roll. För jag ser mig själv som en dålig människa som öht inte håller koll på mina saker. Och det genomsyrar mig totalt.

Ett annat exempel är det här med vikt och träning. Jag ser mig själv som en som tränar. Jag har en del kg övervikt, vilket också innebär att jag hela tiden måste hålla koll på vad jag äter för att inte bli större, utan gärna mindre. Under sommaren (samt det senaste 1,5 åren då jag haft fullt upp med att livskrisa) har jag inte varit så ”hård” mot mig själv, och nu har jag inte tränat regelbundet på kanske 2 mån. Och nu, nu har jag blivit mjuk och rund på ett sätt som jag verkligen ogillar. Och jag är så elak mot mig själv. Kan inte acceptera det. Kan å andra sidan inte heller acceptera det faktum att jag tydligen för resten av mitt liv måste hålla ständig koll på intag och uttag. Och det suger det med.

Och allt blir så komplext. En enda röra som ajg inte på något sätt kan få ordning på. Och jag blir låg, ledsen och trött. tar det någonsin slut? Hur gör jag? Hur accepterar jag mig själv som jag är?

Tvekan

Som ett mantra upprepar jag gång på gång ”man får tveka”. Men samtidigt är det så svårt. Jag sitter som vanligt i min egen lägenhet, på uteplatsen och röker. Trollen är i den gamla lägenheten, vår gemensamma, min nygamla, och jag har lämnat dem där en stund medan jag hämtar tidningen, som ff inte är adressändrad. Jag röker. Det vet de inget om. Och som i ett trollslag inser jag vad lägenheten betyder för mig. Den är ett andningshål. Den är min. Och snart har jag den inte längre. Och jag får panik. För jag inser att jag just nu tvekar på oss, tvekar på att jag kommer att orka med hans glömska, hans frånvaro ibland, hans trötthet, hans osociala sida. Tvekar på att jag inte kommer att vilja ligga med den ”kompis-från-förr” som jag just lagt till på FB, tvekar på att jag inte kommer att försöka bara för att.

Och jag inser att sist jag tvekade på oss slutade det med att jag flyttade. Så för mig är det ett likamed-tecken mellan tvekan och singel. Plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av mina känslor, hur jag ska hantera dem, var jag ska få utlopp för dem, hur jag ska få utlopp för dem. Och det skrämmer skiten ur mig. I sanning livrädd.

Samtidigt regnar det. Tvätten hänger ute. Sen i måndags. Jag tänkte glatt: det blir säkert snart torrt. Jag hade fel. Jag ska städa bort saker, antagligen få mer skäll för att jag har såna stora behov av fyllda skafferier, samt bjuda in till barnfika imorgon. Idag är en orosdag, idag kommer det nog bli mycket tung musik, samt en transport till min lägenhet för att inta mer nikotin och hämta snus. Överlever nog.